Svammel

Foto: Sofie Persson, December 2012 - All rights reserved. Kopiering förbjuden!

Ibland känns det verkligen som att man inte kan någonting och helt enkelt är en kass wannabe som skulle vilja göra alla de där sakerna som de där duktiga människorna gör. De som man ser dansa med sina hästar och lyckas och hela tiden utvecklas med stormsteg. 

Det de gör är fantastiskt och de är så otroligt skickliga. Jag önskar att jag kunde se på dem med 110% glädje för deras skull - och helt ärligt så försöker jag verkligen. Jag brukar lyckas till sådär 80-90%. 

De där sista ynka procenten svider. Varför lyckas de och inte jag? Dessutom känns det riktigt elakt av mig att inte helhjärtat unna dem vad de har åstadkommit. För de förtjänar det verkligen!

Jag vet att var och en måste genomgå sin egen resa och sin egen förvandling. Ingen kan följa i någon annans spår helt och hållet. Vi har inte samma förutsättningar från födseln, i personligheten, ekonomin och känslan. Vissa är bara födda med den och andra måste slita och kämpa för att nå dit de vill. 

Vi är alla olika och så ska det vara!

Jag har väldigt lätt för att se mina egna svagheter och det tillsammans med min ganska stora prestationsångest och svårigheter att sätta tydliga mål ställer till problem för mig. Ibland kan min låga tro på mig själv få mig att bara ge upp. Jag kommer ju ändå aldrig att klara av det där! Samtidigt finns det en liten glöd någonstans inom mig som vägrar ge sig och som får mig att kämpa vidare. De här bloggen är mycket till för att jag ska lyssna mer på mig själv och den här glöden, kanske t.o.m. få den att börja brinna. Eld kan vara befriande.

Jag är svag. Svag i den bemärkelsen att jag så lätt trillar över i prestationskraven. För min häst måste det vara jobbigt att försöka samarbeta och förstå en varelse med så annorlunda instinkter och som är så lättfrustrerad. Jag ser det som min största svaghet.

Men jag är också stark. Jag kämpar för att lära känna min svaghet, acceptera den och minimera den. Att varje gång jag kommer på mig själv med att bli frustrerad och spänna mig, ta ett djupt andetag och en paus. Släppa det jag höll på med, släppa kraven och börja om utifrån de förutsättningar som jag har. 

Men jag tänker inte ge mig! Jag siktar högt, och även om trappan dit blir lång och krokig så ska jag baske mig dit.

Bilden ovanför representerar vart jag är och att jag ska vara stolt över det.

Jag gör idag saker som jag aldrig trodde skulle vara möjligt och jag måste lära mig att det duger alldeles utmärkt.

Tack.