Och vi kämpar på

"I think that when the world of mortal men when the world of faery separated, and the faeries left, horses were faery creatures that cose to stay behind with us"

Det är lätt att glömma bort att magin och fantasin faktiskt finns. Det var lättare när man var yngre, man hade inte lika mycket praktiska saker, som är djupt förankrade i den grå verkligheten, att ta hand om. Man kunde ägna lediga dagar åt att skapa kreativitet. Och oj vad man skapade. På den tiden kunde jag känna hur det pirrade i fingrarna av magiska energier. Allting var kantat av fantasi. På bussen hem från skolan såg har stora härskaror galoppera bredvid bussen på åkrarna och varje liten skogsdunge innehöll älvor och andra mytiska varelser.

Men man blir äldre. Det går inte att hindra. Verkligheten kom ikapp. Räkningar, jobb, karriär, körkort, bankärenden, lån, utgifter - helt plötsligt fanns det inte så mycket tid att fly. Nu känns det nästan som att jag är förankrad i beting här i gråheten. Jag gick ju nästan in i väggen för ett år sedan. Jag arbetade alldeles för mycket och till slut så fanns det ingen energi kvar. Det var tvärstopp. Att överhuvudtaget gå upp ur sängen var otänkbart. Men jag är tillbaka, vägen kvar är lång och krokig, men jag ska ur orkeslösheten.

Ibland får jag det där sprittandet i fingrarna igen. När jag känner hur det faktiskt finns något där bakom slöjan. Jag hoppas att jag en dag ska bli så hel igen att min kreativitet kommer tillbaka. 

För att skriva om något helt annat - mina hästar har bjudit på fantastiska gåvor idag. Divino är på väg att komma över sin rädsla för transporten (han fastnade i den och nu är den oerhört superläskig) och Quatren har bjudit på så många fina stunder de senaste dagarna. Guldgossar!

Groundworken med Q gick inte så överdrivet bra idag. Det var för svårt att gå baklänges i snön och bara i en halv paddock. Men jag släppte honom sedan och han bjöd på väldigt fina stegringar och dessutom så har han börjat vilja lägga sig igen. Blockeringen han haft för det de senaste månaderna verkar släppa. Synd bara att de inte har bete i stallet så att vi måste flytta hästarna någon annanstans över sommaren. Dessutom lastade han sig själv i halsring, den mest fantastiska och begåvade hästen heter helt enkelt Quatren. Divino har mycket att leva upp till... Det är jobbigt med en steppig unghäst ibland, lätt att glömma att han inte bara är en yngre version av Q. Men han har så mycket kvar att utvecklas och Q har bara sådär en sex-sju års försprång. 

Tänkte dela med mig av en film från gårdagens ridpass med Q:

Hur som, vi får se när jag tittar in igen. 

Ibland känns det välbehövligt att skriva och just nu så känns det som att världen kan behöva fler motviktsbloggar till de stora ridsportbloggarna.

Over'n'out