När man hade tid att klä ut sig och tvinga sina vänner att klä ut sig och sedan hade man långa fotograferingar i skogen
Man förvandlade sina vänner till skogsrån
Och sig själv till barbarkrigare.
Älvor dansade på varje äng
Och vildsinta krigarinnor försvarade sina gränser mot fienden
Varje naturområde var en källa till fantasi och kreativitet
Och det där långa, röda håret man hade... Varför åkte det av egentligen?
På den tiden var verkligen allt möjligt och framtiden kändes så ljus
Lyckan var att få klä ut sig och slåss mot sina vänner.
Och att ta sagolika bilder.
Porträttera djupa fotografier om kampen mellan ont och gott
Och så var man söt på den tiden.
En gång var jag mörk och alternativ
Jag roade mig med att smyga mig på intet ont anande vänner
Och sedan låtsas att jag dödade dem. Normalt beteende.
Andra fick helt enkelt stå ut med att galoppera nästan nakna i snön.
Kallt var det. Men det blev vackert.
Jag älskade den här bilden på den tiden.
Ibland återfinner man gamla hästar också...
Och vänner som man tappat bort
Man inser att man inte var så anskrämlig som man trodde - utan faktiskt ganska häftig.
Sedan inser man hur många år som gått och drömmer sig tillbaka i nostalgins virvlande värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar