Stars may always guide our way, From desert sands where winds blow harsh and long: Om det här med att ha en rescue-hund.

Bilden som fanns på hemsidan.

Liam är då min rescue-hund.

Man vet inte så mycket om Liams tidigare liv. Det man vet är följande:

1. Liam hittades på gatan på Irland. Han dök helt sonika upp någonstans runt Coolronan.

2. Friends Forever tog upp honom i sitt adoptionsprogram här i Sverige.

3. Man gissar på att han är någonstans mellan 1,5-2 år och är en s.k. Colliemix.

Men än så är det ingen som riktigt vet. Man vet inte vad han har för erfarenheter, om han bott hos någon och blivit utkastad eller rymt (sistnämnda föga troligt), eller om han varit strykarhund i hela sitt liv.

När Liam kom så var han väldigt vänlig och glad men också osäker och försiktig kring människor. Han vågade inte gå på parkettgolvet och det tog mig en timme att få in honom genom ytterdörren och ytterligare 45 minuter innan jag fick in honom genom sovrumsdörren.

Det släppte dock väldigt fort och han var väldigt duktig på inkallning och fungerade att ha lös redan första veckan. Han stresstuggade mycket på saker och hämtade skor, burkar och allt möjligt annat som fanns tillgängligt. Det är något som han i stort sett har slutat med helt nu.

Han var inte rumsren, men jag skulle inte vilja påstå att han INTE var rumsren heller. Det hela gick faktiskt väldigt smidigt, det var bara några små olyckor och de berodde på slarv från min sida.

Han kissar då och då inne när vi är på besök hos andra och där finns andra hundar. Men det jobbar vi med.

När han kom så kissade ha på valpsätt. Han satte sig ned med bakdelen och kissade. Nu har han börjat lyfta på benet ibland och bli lite mer kavat.

Han är fortfarande rädd för vissa människor och han är rädd för alla som har tillhyggen i händerna (sopkvastar, ridspön eller liknande). Däremot har han sluta vara rädd för pinnar och älskar numera att leka med dem. Pinnar är det bästa han vet.

Bra saker med att ha en rescue:

- Man gör en insats och det känns väldigt bra att hjälpa

- Man kan ofta hitta en hund som matchar ens liv väldigt bra. Seriösa rescue-föreningar hjälper till att välja ut en hund med de kvalitéer som passar i det livet du lever.

- Har man tur som jag, så slipper man en hund i valpstadiet, som är väldigt tidskrävande.

- Alla vaccinationer, papper, pass och kastrering är ordnat av organisationen.

- Om du någonsin råkar ut för något som gör att du inte kan ha kvar hunden så har du hjälp att placera om den. Ingen hund till blocket här inte. (Nu är detta en sådan sak som bara inte SKA hända. Men det är ändå skönt).

Negativa saker:

- Hunden kan lida av stressiga trauman

- Man har ingen aning om vad den varit med om och det kan därför vara svårt att jobba med problem.

- Mat, hunden kastar sig över och äter ALLT. Den har svårt att förstå att den inte kommer att behöva gå hungrig igen.

- Koppelvanan ä obefintlig och stressen över att vara begränsad kan bli stor.

Vi började på grundkursen i allmänlydnad för ca 6 veckor seden och det har ju visat sig vara väldigt svårt för Liam. Det är svårt att inte få hälsa på de andra hundarna på kursen och han blir väldigt uppjagad, svår att få kontakt med och sitter och ylar (?!?) när vi har stillasittande övningar.

Min hund som hemma är lydigheten själv, energisk men cool och väldigt lyhörd och följsam.

Nu är grundkursen snart slut och jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska lösa det här.

Gå vidare i en fortsatt lydnadskurs?

Värt att betala pengar för att inte kunna utnyttja tiden till något annat än meditationsövningar för hunden?

Jag har funderat fram och tillbaka och slutligen har jag kommit fram till att anmäla oss till en grundkurs i rallylydnad.

Jag har lite erfarenhet från det med Cimba och det är precis rallylydnad som jag och Liam behöver jobba på. Kontakt, närhet och fokus i träningssituation med störningsmoment. Det är dessutom så att det är bra för Liam att få göra övningar där han får jobba. Övningarna på grundkursen har nästan varit lite FÖR lätta. De har inte krävt något av honom. Jag tror att det kanske kan bli lättare att göra övningar där det ingår mycket rörelse så att han får lite mer utlopp för sin frustration.

Agility är målet, men i dagsläget är det inte att tänka på eftersom han inte riktigt skulle klara av att vara lös i de här situationerna än.

Vi får se hur det går. Huvudsaken är att vi trivs ihop och att han funkar så fint hemma och i stallet. Liam är en riktig gårdshund och det är perfekt. För det är precis gårdshund som han är hos oss (även om vi inte flyttar förrän i April)