Dagens lilla djupa och Divino.

Efter en vecka av flytt, flyttpackning och flyttstädning är vi äntligen klara och jag har äntligen kunnat träna mina hästar. (Klart att jag hade kunnat ta mig tid till det, men det hade varit med stresskänsla i magen och enligt min erfarenhet så blir det sällan bra. Speciellt inte med känsliga Giraff-hästar och unghästar).

Som jag nog redan nämnt så tycker jag att Divino är svår. SVÅR!?! säger vissa med hästar som på en del vis kanske är värre. Ja svår! säger jag då. Och varför?

För det första så är jag väldigt inkörd på Q. Det blir liksom så efter sju år med en häst. Dessutom har Q varit väldigt självsäker och trygg i sig själv. Han är inte den typen som stressar iväg i onödan. Långa tyglar = Slappna av och sova. Alla gånger. (Och jag, det är väldigt rastypiskt camargue).
Divino är en helt annan typ. Om han anser att jag blir för hård (och för hård kan enligt honom vara för stort kroppspråk, ett pet med spöet eller något som Q inte rört ett öra för)så exploderar han. En gång, när jag råkade vara för kraftig i mitt kroppsspråk, hade jag en häst som, efter en sväng på två ben, var en halv ridbana bort. OOPS! 
M.a.o. så måste jag lägga om mitt tänk, min taktik och mina krav. Gamla vanor kan vara svåra att bryta.
Divino är väldigt rörlig. Han är en gummihäst. Böjlig åt alla möjliga och omöjliga håll. Det är bra. Det kan bli fantastiskt bra. Men utan stabilitet i gummikroppen så kommer han inte att kunna bära upp varken sig själv eller mig, något som verkligen krävs för att han inte ska gå sönder.

Gummihästen och min älskade lilla postorder ponny!

Så Divinos rörlighet ger både för- och nackdelar. När vi fått en grundstabilitet och grundstyrka i en hälsosam form så kommer vi att kunna göra magiska saker. Men fram till dess är det träning, träning och åter träning som gäller.

Det jag upplever som svårast just nu är att nå fram till honom när jag sitter på. Från marken fungerar det rätt så bra nu, men från ryggen har han gärna blockerat mig och inte alls "varit med". Vi börjar få upp en bättre kontakt där och idag upplevde jag att han försökte lyssna på mig och tidvis fick vi till något som man kan likna vid ställning,böjning i framåt nedåt. Bitvis fint och bitvis med frustration och otålighet. 

Visst hade jag kunnat rida ihop honom. Kompenserat för hans svagheter med min styrka och spänningar i min kropp. Men det är inte det jag vill med min ridning. För mig är ridning och utbildning av hästar ett hantverk. För mig innebär det att man utbildar och gymnastiserar upp hästen så att den blir stark nog att bära sig själv och utan tryck eller stöd ska kunna utföra det man ber om. 

Jag ska inte kompensera hästens svagheter med min kropp. Jag ska kompensera dem med utbildning, väl genomtänkt gymnastisering och låta hästen få självförtroende och styrka att självständigt klara av det jag ber om.

Bilden ovan är ett år gammal. I morgon kommer Jennifer hit och fotograferar. Då blir det lite nyare bilder på Divino - och på de andra med såklart.