Divino, en studie i muskulatur - eller nåt.

Jag tjatar ju hela tiden om hur "svår" Divino är. Jag tänkte att jag skulle se om jag kan förklara ytterligare. Dessutom är det roligt med före-efter inlägg om inte annat för min egen skull.

Bilden nedan visar min lilla Divino. Som man kan se rätt tydligt är underhalsmuskulaturen väldigt utvecklad medan överlinjen är i stort sett obefintlig. Han får ett s.k. "landmärke" strax bakom manken och man kan nästan sen en konkav linje från öronen till manken.

Divino är inte mycket tränad. Det är ingen som har "förstört" honom. Hans egenutvecklade rörelsemönster i hagen är att bära sig själv och sitt huvud med underhalsen. Därav smeknamnet "Giraffen". Jag vill ju hjälpa honom att hitta sin egen balans på ett hälsosammare sätt och där finns inga genvägar. Innan jag börjar rida honom i egentlig mening så måste han få chansen att utan ryttare på ryggen klura ut och hitta in i sin egen kropp. 

.

Man kan verkligen se hur felmusklad hans hals är på den här bilden.

Och hur ska jag då lösa detta?

Svaret är "enkelt" genom att arbeta lugnt, successivt och mjukt i skritt i en ärligt lång och lägre form.  dagsläget är det svårt med böjning och ställning på longen och vi är bara i det stadiet att jag kan be om längning av överlinjen.

På bilden nedan kan man tydligt se skillnad i vilka muskler som blir aktiva. Egentligen är han något för låg på bilden nedan. Jag hade vill ha honom ungefär i linje med manken men just nu försöker jag uppmuntra honom att bara hitta den här stretchen där överlinjens muskulatur aktiveras så alla tendenser mot målet belönas.

På bilden nedan kan man se och jämföra med vilka muskler som är mest utvecklade på Divino och vilka som jobbar på de olika bilderna. 

Och i videoklippet kan man se hur vi jobbar idag. Det är väldigt låga krav i det här läget. Jag ser också hur jag själv halvt omedvetet stöttar upp honom med spöet till och från (när jag håller det statiskt, inte när jag ger pulsinverkan). Väldigt nyttigt att iaktta sig själv. Överlag börjar det faktiskt se rätt vettigt ut.

Dagens lilla djupa och Divino.

Efter en vecka av flytt, flyttpackning och flyttstädning är vi äntligen klara och jag har äntligen kunnat träna mina hästar. (Klart att jag hade kunnat ta mig tid till det, men det hade varit med stresskänsla i magen och enligt min erfarenhet så blir det sällan bra. Speciellt inte med känsliga Giraff-hästar och unghästar).

Som jag nog redan nämnt så tycker jag att Divino är svår. SVÅR!?! säger vissa med hästar som på en del vis kanske är värre. Ja svår! säger jag då. Och varför?

För det första så är jag väldigt inkörd på Q. Det blir liksom så efter sju år med en häst. Dessutom har Q varit väldigt självsäker och trygg i sig själv. Han är inte den typen som stressar iväg i onödan. Långa tyglar = Slappna av och sova. Alla gånger. (Och jag, det är väldigt rastypiskt camargue).
Divino är en helt annan typ. Om han anser att jag blir för hård (och för hård kan enligt honom vara för stort kroppspråk, ett pet med spöet eller något som Q inte rört ett öra för)så exploderar han. En gång, när jag råkade vara för kraftig i mitt kroppsspråk, hade jag en häst som, efter en sväng på två ben, var en halv ridbana bort. OOPS! 
M.a.o. så måste jag lägga om mitt tänk, min taktik och mina krav. Gamla vanor kan vara svåra att bryta.
Divino är väldigt rörlig. Han är en gummihäst. Böjlig åt alla möjliga och omöjliga håll. Det är bra. Det kan bli fantastiskt bra. Men utan stabilitet i gummikroppen så kommer han inte att kunna bära upp varken sig själv eller mig, något som verkligen krävs för att han inte ska gå sönder.

Gummihästen och min älskade lilla postorder ponny!

Så Divinos rörlighet ger både för- och nackdelar. När vi fått en grundstabilitet och grundstyrka i en hälsosam form så kommer vi att kunna göra magiska saker. Men fram till dess är det träning, träning och åter träning som gäller.

Det jag upplever som svårast just nu är att nå fram till honom när jag sitter på. Från marken fungerar det rätt så bra nu, men från ryggen har han gärna blockerat mig och inte alls "varit med". Vi börjar få upp en bättre kontakt där och idag upplevde jag att han försökte lyssna på mig och tidvis fick vi till något som man kan likna vid ställning,böjning i framåt nedåt. Bitvis fint och bitvis med frustration och otålighet. 

Visst hade jag kunnat rida ihop honom. Kompenserat för hans svagheter med min styrka och spänningar i min kropp. Men det är inte det jag vill med min ridning. För mig är ridning och utbildning av hästar ett hantverk. För mig innebär det att man utbildar och gymnastiserar upp hästen så att den blir stark nog att bära sig själv och utan tryck eller stöd ska kunna utföra det man ber om. 

Jag ska inte kompensera hästens svagheter med min kropp. Jag ska kompensera dem med utbildning, väl genomtänkt gymnastisering och låta hästen få självförtroende och styrka att självständigt klara av det jag ber om.

Bilden ovan är ett år gammal. I morgon kommer Jennifer hit och fotograferar. Då blir det lite nyare bilder på Divino - och på de andra med såklart.

För mina synders skull?

Jag undrar verkligen om jag fått den här hästen för mina synders skull? Han verkligen inte så lätt att begripa sig på alla gånger. Quatren har varit så otroligt lätt att hantera egentligen, i alla fall när jag väl kom på knepet. Q har ju aldrig varit speciellt svårövertalad eller lättstressad och har han blivit stressad så har det liksom inte märkts. Det har i och för sig varit en svår grej med det hela, men stressen har ändå alltid varit hanterbar.

Nu står jag här med en sprattel-häst. En oerhört fin sprattel-häst, men fortfarande en sprattelhäst.

En häst som hanterar stress helt annorlunda, antagligen har en rätt kass inställning till människor i bagaget och som är ganska mycket mer utåtagerande.

Det har varit mycket knott i hagen och jag har behandlat med flugspray och matolja. Matoljan funkar hyfsat på skapen faktiskt, bättre än sprayen. Nu är det ju så att när de andra pojkarna står lösa, stilla och lugnt medan jag behandlar dem (ja tom Eddie på knappa året!) så har Divino fått för sig att det är det värsta man kan vara med om. Jag antar att flugsprayen svidit till på något småsår på skapet, eller att han tycker det är obehagligt att bli sprayad pga känslan. Han är å andra sidan ganska cool med att man sprayar man med pälsglans.. jag blir inte helt klok på det. 

Hur som så stressar han upp sig själv ganska duktigt över det här, och fast jag har lagt ned mycket tid med godis, belöning, mys och allt möjligt positivt så har problemet inte löst sig. Kommer jag med en flaska i handen så kan jag inte fånga min häst. 

Hade jag vetat om det här i vintras så hade jag ju såklart övat järnet på det. Jag hade gått ut i hagen med en flaska i handen varje dag och myst med honom. Nu har jag inte riktigt den tiden... Eftersom Divino är brun så drabbas han överlägset mest av de illa bitande flygfäna. Jag har alltid tänkt "Jaja" om de där med att vita hästar drabbas mindre så kan jag nu konstatera att: Johoodå! Så är det faktiskt. I alla fall i min hage, 

Quatren och Eddie har inte ens en tredjedel av krälande äckel på sig mot vad Divino har när de står bredvid varandra. Så Divino behöver sin matolja och sin spray. Jag tycker inte om att hitta mina hästar i hagen med svullna, såriga skap alldeles sönderbitna. 

Så lösning?

Jag får hålla fast stressherrn tills vidare medan jag behandlar. Ingenting jag tycker om, men han måste behandlas för sin egen skull. Han får ju massor av beröm och jag tar det lugnt. Det känns dock inte som en hållbar lösning på problemet. Men jag ska klura på det och se om jag kan komma på något bättre.

Ett annat problem är lastningen. Sedan han fastnade har han ju haft issues med transporten. När vi åkte till kliniken för tre veckor sedan gick han på och stod som ett ljus. När vi sedan flyttade till betet och han fick åka tillsammans med Quatren så stod han och gungade hela trasporten och när jag lasttränade igår så gick han på, käkade sin mat, var lite steppig med att jag stängde bak och när maten försvann så fick han tuppjuck och höll på att välta transporten, krypa över bommen och visade stressbeteenden deluxe. Han har helt enkelt förknippat transporten med något alldeles fruktansvärt. 

Detta är ju något jag måste ändra på. 

Har jag någon magisk plan? Nej. 

Däremot så är jag rätt noga med att han får stanna i transporten tills han står still och inte försöker riva den. Då får han belöning och får komma ut. Det känns inte som att det hjälper att inte lasta heller. Till vintern när de är hemma så ska jag parkera transporten så att jag kan gå igenom den med hästarna varje dag. Alla tre ska få äta sitt kraftfoder där inne. Lastproblem är bland det värsta jag vet.

Fronturlast är dock världens bästa uppfinning. Jag kommer aldrig mer att ha en transport utan. Det hjälper så mycket om hästen kan få tänka framåt istället för bakåt?

En annan sak är att jag fortfarande efter att ha haft honom i ett år känner av att han inte är bekväm med att ha mig vid kroppen i hagen. Han vill ha sitt huvud mot mig. Vi har jobbat mycket på detta och jobbar fortfarande väldigt mycket. Jag vet inte alls vad han varit med om, men han är så pass känslig och lättstressad vid felhantering att det inte behöver ha varit någon enorm grej för att han ska ha blivit "förstörd". 

Jisses, ibland är min lilla Divino-häst inte den lättaste hästen att ha att göra med...

Om det här med att ha en rescue-hund.

Bilden som fanns på hemsidan.

Liam är då min rescue-hund. 

Man vet inte så mycket om Liams tidigare liv. Det man vet är följande:

1. Liam hittades på gatan på Irland. Han dök helt sonika upp någonstans runt Coolronan.

2. Friends Forever tog upp honom i sitt adoptionsprogram här i Sverige.

3. Man gissar på att han är någonstans mellan 1,5-2 år och är en s.k. Colliemix.

Men än så är det ingen som riktigt vet. Man vet inte vad han har för erfarenheter, om han bott hos någon och blivit utkastad eller rymt (sistnämnda föga troligt), eller om han varit strykarhund i hela sitt liv. 

När Liam kom så var han väldigt vänlig och glad men också osäker och försiktig kring människor. Han vågade inte gå på parkettgolvet och det tog mig en timme att få in honom genom ytterdörren och ytterligare 45 minuter innan jag fick in honom genom sovrumsdörren. 

Det släppte  dock väldigt fort och han var väldigt duktig på inkallning och fungerade att ha lös redan första veckan. Han stresstuggade mycket på saker och hämtade skor, burkar och allt möjligt annat som fanns tillgängligt. Det är något som han i stort sett har slutat med helt nu.

Han var inte rumsren, men jag skulle inte vilja påstå att han INTE var rumsren heller. Det hela gick faktiskt väldigt smidigt, det var bara några små olyckor och de berodde på slarv från min sida.

Han kissar då och då inne när vi är på besök hos andra och där finns andra hundar. Men det jobbar vi med.

När han kom så kissade ha på valpsätt. Han satte sig ned med bakdelen och kissade. Nu har han börjat lyfta på benet ibland och bli lite mer kavat.

Han är fortfarande rädd för vissa människor och han är rädd för alla som har tillhyggen i händerna (sopkvastar, ridspön eller liknande). Däremot har han sluta vara rädd för pinnar och älskar numera att leka med dem. Pinnar är det bästa han vet.

Bra saker med att ha en rescue:

- Man gör en insats och det känns väldigt bra att hjälpa

- Man kan ofta hitta en hund som matchar ens liv väldigt bra. Seriösa rescue-föreningar hjälper till att välja ut en hund med de kvalitéer som passar i det livet du lever.

- Har man tur som jag, så slipper man en hund i valpstadiet, som är väldigt tidskrävande.

- Alla vaccinationer, papper, pass och kastrering är ordnat av organisationen.

- Om du någonsin råkar ut för något som gör att du inte kan ha kvar hunden så har du hjälp att placera om den. Ingen hund till blocket här inte. (Nu är detta en sådan sak som bara inte SKA hända. Men det är ändå skönt).

Negativa saker:

- Hunden kan lida av stressiga trauman

- Man har ingen aning om vad den varit med om och det kan därför vara svårt att jobba med problem.

 - Mat, hunden kastar sig över och äter ALLT. Den har svårt att förstå att den inte kommer att behöva gå hungrig igen.

- Koppelvanan ä obefintlig och stressen över att vara begränsad kan bli stor.

Vi började på grundkursen i allmänlydnad för ca 6 veckor seden och det har ju visat sig vara väldigt svårt för Liam. Det är svårt att inte få hälsa på de andra hundarna på kursen och han blir väldigt uppjagad, svår att få kontakt med och sitter och ylar (?!?) när vi har stillasittande övningar. 

Min hund som hemma är lydigheten själv, energisk men cool och väldigt lyhörd och följsam.

Nu är grundkursen snart slut och jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska lösa det här.

Gå vidare i en fortsatt lydnadskurs? 

Värt att betala pengar för att inte kunna utnyttja tiden till något annat än meditationsövningar för hunden?

Jag har funderat fram och tillbaka och slutligen har jag kommit fram till att anmäla oss till en grundkurs i rallylydnad.

Jag har lite erfarenhet från det med Cimba och det är precis rallylydnad som jag och Liam behöver jobba på. Kontakt, närhet och fokus i träningssituation med störningsmoment. Det är dessutom så att det är bra för Liam att få göra övningar där han får jobba. Övningarna på grundkursen har nästan varit lite FÖR lätta. De har inte krävt något av honom. Jag tror att det kanske kan bli lättare att göra övningar där det ingår mycket rörelse så att han får lite mer utlopp för sin frustration.

Agility är målet, men i dagsläget är det inte att tänka på eftersom han inte riktigt skulle klara av att vara lös i de här situationerna än.

Vi får se hur det går. Huvudsaken är att vi trivs ihop och att han funkar så fint hemma och i stallet. Liam är en riktig gårdshund och det är perfekt. För det är precis gårdshund som han är hos oss (även om vi inte flyttar förrän i April)

Liam vågar inte följa med upp till hästhagen. Hästar är farliga och där finns elstaket. Detta fotot är från första veckan Liam var hos mig.

Kottar är gött. Första månaden i Sverige.

Tjohooo! Livet leker när man är en lycklig hund. Här är vi på besök hos Alex

Liam, första månaden

Liam, pinnar har börjat bli roligt.

Stresstugg - första dagen, 4:e september 2014

Februari 2015, Stilig kille. Mer muskler, mer massa.

Ondskefull.

Jag äter alla lattebitar och jag är stolt över det.

Alexandra, Noémi och Silke får stå för bilden idag.

Träningen med Liam igår var nyttig. Han är egentligen lite överkvalificerad för sakerna vi lär oss - men han är inte överkvalificerad för miljöträningen.
Han var stressad över att inte få hälsa på alla de andra hundarna och han var väldigt tydlig med att han INTE tänkte lägga sig på blöt och lerig mark. Rätt självklart egentligen, framförallt när jag är rätt säker på att han har en del vinthund i sig.


Gymkläderna är i torktumlaren och när de är torra så är det dags för gymma+stalletproceduren.

Men jag är väldigt trött idag med. Kanske börjar det bli för mycket igen. Frustrerande eftersom jag faktiskt inte gör så mycket.

Kreativiteten smyger sig långsamt på i alla fall. Det är bra. Så fort jag får hem hästarna och gör allt lite mer lättillgängligt så ska det börja skapas igen.

Russen kommer hem på lördag.

Lite inspirerande soundtrack.