Film och Blåbärstry

Eftersom Divino var så fin igår så tränade jag honom lite i morse medan jag filmade. Naturligtvis var han inte alls lika fin (även om han såklart var fantastiskt duktig).

Jag valde att träna på gräsmattan medan Eddie och Q gick runt och betade. Det gick fantastiskt bra. De visade till och från intresse över att få vara med, men de var väldigt artiga. Jag fick bara flytta Eddie lite vid ett tillfälle.

Sedan fick de flytta tillbaka till skogshagen. Trädgården är nedbetad och de har börjat tugga på saker som vi helst inte vill att de tuggar på. Vi ska stängsla in en bit av granntomten när jag kommit hem från mitt äventyr på Lördag.

Jag ledde ned alla tre samtidigt. Det kändes rätt maffigt att gå där på den lilla asfaltsvägen med hovarna klapprande och en bil som stannade och bara tittade. De är fina mina pojkar.

Dessutom har våra första kycklingar kläckts.

En härlig dag och DUNS

Pojkarna har gått och betat ned en liten hage uppe vid gården i ett par dagar. Det har varit väldigt smidigt rent träningsmässigt och inte krävt så mycket planering. Det har gett mig ro och tid att mysa med mina tre finaste pojkar. De har också verkat mycket nöjda och tillfreds.

Q och jag hade en lång mysstund ihop. Han ville bli kliad ovanför ena näsborren och mellan ganascherna. Han är en riktig mysfarbror som verkligen uppskattar att bara andas tillsammans. Han sprider sådan ro omkring sig!

Eddie lår och gottade sig i hagen och jag gjorde honom såklart sällskap en stund. Galet härligt. Camarguerna är så i min flock. De är gärna nära och myser. Divino är dock mindre intresserad. Han kommer och hälsar, händer det inget roligt sedan så drar han.

Eddie klev upp och jag låg kvar. Vi gottade oss allihop en stund. Njöt av solen och värmen. Helt underbar känsla att bara uppskatta livet tillsammans med dessa tre grabbar. 

Efter kvällens träningspass (Q fick lite markarbete, D fick samma + Ridning och Eddie blev hanteringstränad) så traskade vi ner till hagen och den ny-instängslade ängen.(Q hängde med lös. Han tog en detour och gick vilse i kohagen... Jag fick rädda honom.). Plötsligt tog det stopp i grimskaftet bakom mig och sa *duns*. Vänder mig om och får se att Eddie lagt sig ner!? Jag och Divino var nog lika komfunderade båda två. Där låg Eddie och gned sig mot marken och käkade lite gräs mellan varven. På ett sätt känns det så typiskt camargue. Obrydd, säker i sig själv och med en stor portion humor.  Q har gjort likadant ett par gånger. 

Eddie tar sig en vilopaus. Käka gräs är smidigt när man ligger ned.

Livsnjutar-pussmule-envise-åsne-lilla grå-bebis-guldgosse-Eddie. Vad jag är lycklig som har en så fin liten hingst.

Jaha. Dags att gå upp nu då.

Nöjda träskhästar i litet ängsträsk. Divino är mest nojig över att bli blöt och lerig om fötterna.

Världens bästa pojkar <3

Divino, en studie i muskulatur - eller nåt.

Jag tjatar ju hela tiden om hur "svår" Divino är. Jag tänkte att jag skulle se om jag kan förklara ytterligare. Dessutom är det roligt med före-efter inlägg om inte annat för min egen skull.

Bilden nedan visar min lilla Divino. Som man kan se rätt tydligt är underhalsmuskulaturen väldigt utvecklad medan överlinjen är i stort sett obefintlig. Han får ett s.k. "landmärke" strax bakom manken och man kan nästan sen en konkav linje från öronen till manken.

Divino är inte mycket tränad. Det är ingen som har "förstört" honom. Hans egenutvecklade rörelsemönster i hagen är att bära sig själv och sitt huvud med underhalsen. Därav smeknamnet "Giraffen". Jag vill ju hjälpa honom att hitta sin egen balans på ett hälsosammare sätt och där finns inga genvägar. Innan jag börjar rida honom i egentlig mening så måste han få chansen att utan ryttare på ryggen klura ut och hitta in i sin egen kropp. 

.

Man kan verkligen se hur felmusklad hans hals är på den här bilden.

Och hur ska jag då lösa detta?

Svaret är "enkelt" genom att arbeta lugnt, successivt och mjukt i skritt i en ärligt lång och lägre form.  dagsläget är det svårt med böjning och ställning på longen och vi är bara i det stadiet att jag kan be om längning av överlinjen.

På bilden nedan kan man tydligt se skillnad i vilka muskler som blir aktiva. Egentligen är han något för låg på bilden nedan. Jag hade vill ha honom ungefär i linje med manken men just nu försöker jag uppmuntra honom att bara hitta den här stretchen där överlinjens muskulatur aktiveras så alla tendenser mot målet belönas.

På bilden nedan kan man se och jämföra med vilka muskler som är mest utvecklade på Divino och vilka som jobbar på de olika bilderna. 

Och i videoklippet kan man se hur vi jobbar idag. Det är väldigt låga krav i det här läget. Jag ser också hur jag själv halvt omedvetet stöttar upp honom med spöet till och från (när jag håller det statiskt, inte när jag ger pulsinverkan). Väldigt nyttigt att iaktta sig själv. Överlag börjar det faktiskt se rätt vettigt ut.

"Divino" Photo by Jennifer Strandh

Alla bilder är fotograferade av Jennifer Strandh.

Dagens lilla djupa och Divino.

Efter en vecka av flytt, flyttpackning och flyttstädning är vi äntligen klara och jag har äntligen kunnat träna mina hästar. (Klart att jag hade kunnat ta mig tid till det, men det hade varit med stresskänsla i magen och enligt min erfarenhet så blir det sällan bra. Speciellt inte med känsliga Giraff-hästar och unghästar).

Som jag nog redan nämnt så tycker jag att Divino är svår. SVÅR!?! säger vissa med hästar som på en del vis kanske är värre. Ja svår! säger jag då. Och varför?

För det första så är jag väldigt inkörd på Q. Det blir liksom så efter sju år med en häst. Dessutom har Q varit väldigt självsäker och trygg i sig själv. Han är inte den typen som stressar iväg i onödan. Långa tyglar = Slappna av och sova. Alla gånger. (Och jag, det är väldigt rastypiskt camargue).
Divino är en helt annan typ. Om han anser att jag blir för hård (och för hård kan enligt honom vara för stort kroppspråk, ett pet med spöet eller något som Q inte rört ett öra för)så exploderar han. En gång, när jag råkade vara för kraftig i mitt kroppsspråk, hade jag en häst som, efter en sväng på två ben, var en halv ridbana bort. OOPS! 
M.a.o. så måste jag lägga om mitt tänk, min taktik och mina krav. Gamla vanor kan vara svåra att bryta.
Divino är väldigt rörlig. Han är en gummihäst. Böjlig åt alla möjliga och omöjliga håll. Det är bra. Det kan bli fantastiskt bra. Men utan stabilitet i gummikroppen så kommer han inte att kunna bära upp varken sig själv eller mig, något som verkligen krävs för att han inte ska gå sönder.

Gummihästen och min älskade lilla postorder ponny!

Så Divinos rörlighet ger både för- och nackdelar. När vi fått en grundstabilitet och grundstyrka i en hälsosam form så kommer vi att kunna göra magiska saker. Men fram till dess är det träning, träning och åter träning som gäller.

Det jag upplever som svårast just nu är att nå fram till honom när jag sitter på. Från marken fungerar det rätt så bra nu, men från ryggen har han gärna blockerat mig och inte alls "varit med". Vi börjar få upp en bättre kontakt där och idag upplevde jag att han försökte lyssna på mig och tidvis fick vi till något som man kan likna vid ställning,böjning i framåt nedåt. Bitvis fint och bitvis med frustration och otålighet. 

Visst hade jag kunnat rida ihop honom. Kompenserat för hans svagheter med min styrka och spänningar i min kropp. Men det är inte det jag vill med min ridning. För mig är ridning och utbildning av hästar ett hantverk. För mig innebär det att man utbildar och gymnastiserar upp hästen så att den blir stark nog att bära sig själv och utan tryck eller stöd ska kunna utföra det man ber om. 

Jag ska inte kompensera hästens svagheter med min kropp. Jag ska kompensera dem med utbildning, väl genomtänkt gymnastisering och låta hästen få självförtroende och styrka att självständigt klara av det jag ber om.

Bilden ovan är ett år gammal. I morgon kommer Jennifer hit och fotograferar. Då blir det lite nyare bilder på Divino - och på de andra med såklart.

Vaccination och lite arbete med hästarna.

Idag har alla hästarna fått sin vaccination (trevlig present till Eddie som faktiskt fyller år idag och dessutom har fått en liten helsyster. Grattis Eddie!). Så smidigt att kunna samla alla pojkarnas vaccinationer samtidigt! Så skönt! 

Hur som så fick jag ju plocka upp dem alla tre samtidigt till den lilla minihagen jag byggt vid gården. Nu har vi övat ett par gånger (heeh. Jag trodde veterinären skulle komma igår) så det börjar flyta riktigt fint att leda alla tre ihop. Q på utsidan, Divino i mitten och Eddie till vänster. Bästa ordningen. Nu är det bara Q som ska äta eller Eddie som får för sig att han inte ska gå ibland som ställer till det. Annars är de fantastiskt duktiga faktiskt.

Vaccineringen gick fantastiskt bra och t.o.m Divino stod som ett ljus. Han ryckte bara lite grand precis när veterinären satte nålen. Annars var han oerhört duktig. 

Eddie imponerade också. Han rörde inte en fena. Vilken liten kille!

Q var stålmannen som vanligt.

Innan veterinären kom jobbade jag Q lite grand i skritt. Vi gjorde diagonalslutor till vänster och sedan skrittpiruett och så diagonalsluta igen och skrittpiruett. Rolig övning. Som belöning för väl utfört arbete fick herrn tugga lite gröngräs mellan varven.

Vi gjorde också lite slutaövergångar på rakt spår med få steg åt höger och fler åt vänster. Vill hålla honom i så fint skick som möjligt utan att belasta höger bakben för mycket. Samtidigt så tycker jag att han redan börjat tappa muskler. Ska åka iväg och köpa lusern till pojkarna för att öka proteingivan nu när det inte finns så mycket grönt i hagen längre.

Divino fick vänta med att arbeta tills veterinären var färdig. Fokuserade på avspändhet i skritten på longen. Han var spänd som en bågsträng först men när han väl slappnade av så fick vi till ett par riktigt fina steg. Gjorde även lite sluta och slutaövergångar på vägen. Divino vill gärna vara rak i kroppen och gå helt sidvärtes istället för att böja igenom kroppen. Vi började väl få till någon form av bättre variant mot slutet. Han gör så gott han kan i alla fall. Lilla sprattelhästen!

Jag får verkligen hundrafemton tankeställare när jag jobbar med den här hästen. Han är så rörlig och flyttbar överallt. Från noll till hundra på 0,1 sekund. Rörligheten och energin är fantastiskt. Samtidigt blir han som någon form av lealös gummihäst som inte har någon stabilitet alls och det måste vi jobba upp innan han egentligen kan bära en ryttare vettigt på ryggen. Han måste få lära känna sin kropp och ta ansvar för den. I dagsläget snubblar han fram och slår i överallt som om ha var en katt med nio liv. "Vadå?! Varför skulle jag bry mig om det!?". Han använder sin kropp väldigt felaktigt i många lägen och jag vill verkligen utbilda honom rätt så att han lär sig att använda sin kropp hälsosamt. Annars kommer han inte att hålla för de saker jag hoppas att vi ska kunna göra i framtiden.

Eddie har fått vara stor kille idag. Han har fått kraftfoder med mineraler och lucern. Framhovarna verkades för någon dag sedan och idag så kratsade jag alla fyra hovarna. Äckligt med bakhovarna men efter lite övertalning så fick jag lyfta dem också.

Han fick ha en vojlock på sig medan han käkade. Lite småäckligt, men han tar det mesta med väldigt stort lugn. Tror han blir en fantastisk liten häst!

Trötthet

Tror att jobbdagen tog rätt hårt på mig. Totaldäckade i soffan efter att vi käkat lunch innan idag.

Vi flyttar om mindre än två dagar. Helt galet. Och det är så mycket som ska göras och hinnas med.
Dessutom är det sista veckan innan slutprovet i medicinkursen och inlämningar och sånt.

Ska bli skönt när allt är över.

Byggde en liten hage uppe vid gården där jag kan sätta hästarna när veterinären kommer för att vaccinera dem på tisdag. Kändes som enda vettiga lösningen. Annars hade jag:

• Fått hålla tre hästar, en som är spruträdd och en som knappt är ledvan samtidigt medan veterinären ska försöka vaccinera.
• Tagit upp dem en och en vilket i bara gångtid skulle ta 10 min per häst. Onödigt och stressigt + att Eddie inte riktigt är så enkel att bara traska runt med utanför hagen. Vi kommer dit vi ska, men det tar lite tid.
• Bett veterinären ta med sina saker och traska iväg ned till hagen. Inte heller en vettig lösning...

Men nu har jag ju ordnat en ok lösning. Om bara Divino håller sig kvar i hagen den rymmarbenägna kanaljen!

Hur som så fick jag äntligen verkat Eddies framhovar. Inte riktigt på det sättet jag ville (fick ta hjälp av sambon). Men hovarna behövdes verkligen verkas så det fick bli så. Vi ska lägga ned mycket tid på träning så fort jag fått lite ordning på övriga livet och har bra ställen att jobba på.

Divino och jag fortsatte jobba med sökning till handen i skritt. Det är svårt. I halten fungerar det fint, men skritten är fortfarande svår. Jobbar från marken för att kunna ge honom en bättre belöningsplacering. Ska se om det inte fungerar bättre med kortare pass och färre repetitioner...

Körde med flexkapsonen och kimbelwicket som bara hängde i munnen. Han är brydd av bettet men så har han å andra sidan knappt haft bett i munnen tidigare. Det får hänga där tills vidare tror jag.

Ska testa på hacket om jag hinner i morgon så ska jag göra en liten utvärdering.

Att inte orka

Igår orkade jag inte med mina tre pållar.
Jag jobbade heldag på ett helt nytt ställe och det tog på mig. Sådana saker gör det nuförtiden.
Tillbringade visserligen tid i hagen och myste med dem ett tag tsms med skånskt besök. Väldigt trevligt och Q stal såklart showen som alltid. Han har en härligt, nöjd utstrålning när han får stå där, omgiven av människor som ger honom uppmärksamhet. Han får nöjda drag kring munnen och han liksom ler på sitt speciella sätt.
Runt människor som han tycker om står han gärna nära och låter dem klappa och klia honom. Ibland blir han nästan för på. Men han är söt. Igår fick de dessutom lite kanelbulle,vilket är något Q tycker fruktansvärt mycket om.
Det är klart att de andra också fick. Eddie blev beundrad och Divino körde sin kungliga pajasstil innan han tog en vända bortåt. Man kan ju faktiskt aldrig veta med människor. Matte går bra men andra litar han inte helt på. Om jag ber någon annan hålla honom medan jag ska gå och hämta något så slutar han beta, tittar efter mig, blir giraff och skrapar i marken och börjar dansa runt.
Jag tar det som en komplimang! Jag har försök sluta kalla honom för Giraffen nu. Han är inte alls så giraffig längre och han förtjänar inte riktigt det smeknamnet längre.

Min lilla Divino. 

.. och vi överlevde.

...Som rubriken säger så kom vi dit, vi kom hem och vi klarade av en WE-lektion där vi tom kunde, hör och häpna, styra i trav.

Jag bjuder på lite tjusiga bilder. Jag klär så bra i ridhjälm...

Och jag ser att jag faktiskt måste jobba lite på sitsen när jag rider Divino, han är så rörlig och det är lätt att falla fram med axlarna när han inte riktigt följer vikt och sittben som Q gjorde.

Jag ska klura ut det där.

Han var faktiskt störtcool. Lite lagom hett temperament. Dvs det där med att stå stilla går inte så bra, det blir gropar i ridbanan eller sidvärtesrörelser of doom.

Men han klarade av den läskiga bron utan att blinka och fick dessutom agera stöd åt den betydligt äldre hästen som var med. 

Vad ska man säg? Divino väljer sina rädslor.

Vi kunde faktiskt styra i trav också. 

Så det var mycket första gången idag. Första gången vi åkt iväg för att träna, första gången vi travade på en ridbana, första gången WE...

Lastningen däremot var mindre bra. Han var stressad och sjöblöt när vi kom fram och jag behövde hjälp att lasta när vi skulle hem. Däremot åkte han lugnare på vägen tillbaka.

Detta är ett problem jag verkligen måste klura på hur jag ska lösa.

För mina synders skull?

Jag undrar verkligen om jag fått den här hästen för mina synders skull? Han verkligen inte så lätt att begripa sig på alla gånger. Quatren har varit så otroligt lätt att hantera egentligen, i alla fall när jag väl kom på knepet. Q har ju aldrig varit speciellt svårövertalad eller lättstressad och har han blivit stressad så har det liksom inte märkts. Det har i och för sig varit en svår grej med det hela, men stressen har ändå alltid varit hanterbar.

Nu står jag här med en sprattel-häst. En oerhört fin sprattel-häst, men fortfarande en sprattelhäst.

En häst som hanterar stress helt annorlunda, antagligen har en rätt kass inställning till människor i bagaget och som är ganska mycket mer utåtagerande.

Det har varit mycket knott i hagen och jag har behandlat med flugspray och matolja. Matoljan funkar hyfsat på skapen faktiskt, bättre än sprayen. Nu är det ju så att när de andra pojkarna står lösa, stilla och lugnt medan jag behandlar dem (ja tom Eddie på knappa året!) så har Divino fått för sig att det är det värsta man kan vara med om. Jag antar att flugsprayen svidit till på något småsår på skapet, eller att han tycker det är obehagligt att bli sprayad pga känslan. Han är å andra sidan ganska cool med att man sprayar man med pälsglans.. jag blir inte helt klok på det. 

Hur som så stressar han upp sig själv ganska duktigt över det här, och fast jag har lagt ned mycket tid med godis, belöning, mys och allt möjligt positivt så har problemet inte löst sig. Kommer jag med en flaska i handen så kan jag inte fånga min häst. 

Hade jag vetat om det här i vintras så hade jag ju såklart övat järnet på det. Jag hade gått ut i hagen med en flaska i handen varje dag och myst med honom. Nu har jag inte riktigt den tiden... Eftersom Divino är brun så drabbas han överlägset mest av de illa bitande flygfäna. Jag har alltid tänkt "Jaja" om de där med att vita hästar drabbas mindre så kan jag nu konstatera att: Johoodå! Så är det faktiskt. I alla fall i min hage, 

Quatren och Eddie har inte ens en tredjedel av krälande äckel på sig mot vad Divino har när de står bredvid varandra. Så Divino behöver sin matolja och sin spray. Jag tycker inte om att hitta mina hästar i hagen med svullna, såriga skap alldeles sönderbitna. 

Så lösning?

Jag får hålla fast stressherrn tills vidare medan jag behandlar. Ingenting jag tycker om, men han måste behandlas för sin egen skull. Han får ju massor av beröm och jag tar det lugnt. Det känns dock inte som en hållbar lösning på problemet. Men jag ska klura på det och se om jag kan komma på något bättre.

Ett annat problem är lastningen. Sedan han fastnade har han ju haft issues med transporten. När vi åkte till kliniken för tre veckor sedan gick han på och stod som ett ljus. När vi sedan flyttade till betet och han fick åka tillsammans med Quatren så stod han och gungade hela trasporten och när jag lasttränade igår så gick han på, käkade sin mat, var lite steppig med att jag stängde bak och när maten försvann så fick han tuppjuck och höll på att välta transporten, krypa över bommen och visade stressbeteenden deluxe. Han har helt enkelt förknippat transporten med något alldeles fruktansvärt. 

Detta är ju något jag måste ändra på. 

Har jag någon magisk plan? Nej. 

Däremot så är jag rätt noga med att han får stanna i transporten tills han står still och inte försöker riva den. Då får han belöning och får komma ut. Det känns inte som att det hjälper att inte lasta heller. Till vintern när de är hemma så ska jag parkera transporten så att jag kan gå igenom den med hästarna varje dag. Alla tre ska få äta sitt kraftfoder där inne. Lastproblem är bland det värsta jag vet.

Fronturlast är dock världens bästa uppfinning. Jag kommer aldrig mer att ha en transport utan. Det hjälper så mycket om hästen kan få tänka framåt istället för bakåt?

En annan sak är att jag fortfarande efter att ha haft honom i ett år känner av att han inte är bekväm med att ha mig vid kroppen i hagen. Han vill ha sitt huvud mot mig. Vi har jobbat mycket på detta och jobbar fortfarande väldigt mycket. Jag vet inte alls vad han varit med om, men han är så pass känslig och lättstressad vid felhantering att det inte behöver ha varit någon enorm grej för att han ska ha blivit "förstörd". 

Jisses, ibland är min lilla Divino-häst inte den lättaste hästen att ha att göra med...